Har en känsla i kroppen som inte riktigt går att förklara. En lyckokänsla men också nånting mer som jag knappt själv kan sätta fingret på. Och efter alla mina motgångar så är det ett tag sen det var nån ordning på mina känslor. Är så glad över mina tre killar. Missförstå mig rätt, det har jag alltid varit men jag har stängt av så mycket. Har som sagt lite svårt att förklara detta själv. Kanske börjar få styr på mig själv igen?! Jag kanske finns därinne nånstans igen bakom allt skrot som har kommit i vägen. Känner att detta kommer att missförstås av en del ändå men då får det göra det.
Älskar mina killar över allt annat.