danielssonsgarden

Och sen var det ju fullt ös direkt. 

Efter flera timmars lek styrde vi till Ikea för att få i oss lite mat och uträtta några ärenden. 

En trött familj som kom hem på kvällen och de små slocknade snabbt trots att både Love och Leon hade sovit hela vägen hem. 

Nöjda barn - nöjda föräldrar! 

Så idag har inte många knop blivit gjorda. 

Barnen har varit ute i det fina vädret och lekt några timmar. Är ju sportlov så alla barnen är lediga denna vecka. Elsa tycker de kan vara lediga allihopa nästa vecka också. 

Men det är ju inte så långt kvar till påsklovet, en månad ungefär. 

Och förra veckan gick ju Elsa och Love tillbaka till förskolan efter att ha varit hemma i en månad ungefär, så de kan nog klara sig tills dess med ledighet ☺ 

Också ett sätt att leta och sortera leksaker, Love han kan han 😁

Efter att ha envisats med att gå på knä väldigt länge, har ju bara gått ytterst lite, så har det börjat lossna de senaste dagarna. Nu kan han gå längre bitar, ramlar han så fortsätter han på knä en bit innan han reser sig ☺

Att knalla från soffan och bort till två är inga problem, inte heller att ta en liten extrasväng ☺

Så snart går han förhoppningsvis mer på fötterna än knäna 😉

För min del hände det i oktober, jag fick ett missfall och det fick bägaren att rinna över. Har ju många missfall i bagaget och när läkaren på återbesöket frågade om jag inte hade blivit erbjuden kurator de gångerna fick jag ju säga som det var, att nej aldrig. Inte ens när vi förlorade Axel eller när vi fick beskedet att Loves tvilling hade dött i magen. Något som hon tyckte var väldigt konstigt med tanke på att de alltid ska erbjuda det, framför allt viktigt när man förlorat sent.n

Så när jag fick frågan så tackade jag ja. 

Kände att det var nog en bra idé eftersom jag inte kände igen mig själv längre. Var nog ingen rolig person att leva med då heller, varken för Jens eller barnen. 

Första besöket bröt jag ihop typ lika fort som vi satte oss ner. Jag som har otroligt svårt att öppna upp mig och låta känslor komma ut, lät helt plötsligt den där spärren att öppna upp. 

Och kuratorn gjorde ju samma bedömning som mig själv att jag stoppat in för mycket, att försöka hålla sig stark fast man egentligen bara ville bryta ihop, om och om igen. Det där med att svara att det är bra när någon frågar, bara för att slippa frågor och kanske kanske att man skulle råka lossa på den där spärren lite. 

Första besöket bestod mest av gråt, stackars kurator. Men allt som hänt genom åren, inte bara missfallen utan morfars och farmors bortgång, att se andra må dåligt, pappas stroke osv osv. Listan kan göras lång. Allt kom liksom upp till ytan. 

Det har blivit ett gäng besök nu, kuratorn är toppen uppe på Kvinnokliniken. 

Många insikter har kommit från också, bla mina höga krav på mig själv. Att jag måste släppa efter och försöka få ner stressnivån, lättare sagt än gjort. Och varje gång har jag fått uppgifter att försöka ta mig igenom. Varit en tuff period, framför allt vid starten med tanke på allt som kom upp. Jag har fortfarande mycket att jobba på men bagaget har lättat lite.  

Vet att en del reagerade på att jag de sista månaderna förra året var lite instängd och inte speciellt pratglad. Höll mig gärna undan från folk om det gick. Men det fanns som sagt en anledning. Jag behövde ha min energi och mina tankar för mig själv. Att jag inte orkade svara på en massa frågor, inte ens hur jag mådde... 

Nu arbetar jag på att ta mig uppåt, att släppa pressen på mig själv. Att strunta i vad andra tycker, att jag måste blunda för masten ibland för att jag inte ska spinns igång igen och lära mig att ta pauser där jag får vara själv. 

Mycket att jobba på efter alla dessa år, kom ju fram till att det hängt med sen skolåldern, så det kommer ta tid men förhoppningsvis blir det bättre i sakta takt. 

Minsta kusinerna Saga och Freja

En superhärlig dag och med en massa gott! 

Tack! <3

All ork var som bortblåst när vi kom hem, slocknade så fort jag satte mig i soffan och söndagen bestod av vila, vila och vila.