När man helst av allt bara vill lägga sig under täcket och inte gå upp förrän man känner sig okej igen. 

Att gömma undan sig själv... 

Men på nåt sätt måste jag ju fungera, även om jag skrämmer mig själv ibland, för att hjärnan inte funkar som den ska. Bara att försöka rodda sig genom dagarna och när barnen lagt sig på kvällen så blir jag bara en hög i soffan...

Då är den lilla energi jag haft slut för länge sen, förmodligen brutit ihop ett antal ggr under dagen också. 

Försöker att släppa ut så mycket som möjligt, för att inte fylla på den där ryggsäcken igen. Att inte bara bita ihop, stänga in alla känslor, vara stark och stoppa undan det... 

Den modellen blev ju alldeles för mycket sist. 

Men nån gång kommer jag nog på rätt köl igen.