Idag var det dags för det efterlängtade ultraljudet. Var riktigt nervös eftersom min magkänsla sagt mig att något var galet. 
Och så rätt jag hade, min oro var befogad. 

Det första läkaren får se är att tvilling A är mycket mycket mindre än den andra och inget hjärta som slår syns. 
Noga koll och mätningar och det visar att den är så stor som den skulle varit runt v. 12-13. Tvilling A lever inte längre utan den har stannat av förmodligen för några veckor sen då de krymper när de inte får näring och det då borde stämma med hur stor den var nu. Och moderkakan till den var "död" också. 
Inga roliga nyheter att börja med men vi gick vidare till tvilling B. 

Tvilling B var stor och alert, sprattlade på för fullt och var verkligen ute efter att sparka efter den där dumma apparaten som tryckte på magen. 
Alla mätningar såg jättebra ut och h*n har växt precis som h*n ska. 
Läkaren kollade allt extra noga och han mätte flera gånger om för att vara säker. 
Bad om bilder flera ggr men när vi var klara så hade han ändå glömt bort det så vi fick börja om från början igen. 

Som läkaren sa så vet vi inte varför tvilling A har dött. Kan vara kromosomfel, men vad det var får vi ju aldrig veta. En stor fördel att det var tvåäggstvillingar, hade det varit enäggstvillingar hade med största sannolikhet båda dött. 
Nu hoppas vi bara att kroppen sköter det på sitt sätt, dvs att A fortsätter att krympa och att det inte triggar igång något utan det kommer ut vid förlossningen. 

Det var med väldigt blandade känslor vi lämnade sjukhuset. Sorg för att A inte finns kvar, glädje för att B har klarat sig och växer bra. Mår bara skit just nu och jag vet att jag kommer att göra det ett tag. Men förhoppningsvis klarar jag mig från den depression som drabbade mig när vi förlorade Axel. 

Oron finns fortfarande kvar att något ska gå fel och jag kommer fortfarande inte kunna glädjas ordentligt för graviditeten för jag kan inte slappna av.  20 långa veckor kvar med oro...