Ängel

Jag har en liten ängel. En ängel som alltid finns i mina tankar. En del tycker att jag ska glömma och aldrig prata om det. 
Hur ska jag kunna glömma ett barn som jag aldrig fick ha i min famn, aldrig kunna pussa och krama, aldrig kunna se honom utvecklas och växa upp. Familjen kommer alltid att vara en mindre än vad vi borde vara.

Jag tänker på Axel varenda dag. Hur allting borde ha varit. Varför skulle just vi drabbas?
Varför ska nån överhuvudtaget drabbas av en sådan förlust?
Många beklagar och påstår att de förstår hur det känns. Det finns inte en möjlighet att förstå hur det är när man inte själv har varit med om det.
Frågar någon hur många barn vi har så blir svaret två, men man vill inget hellre än att svara tre. Men för att slippa frågor eller annat så blir det enkla svaret två. För jag vet inte om jag orkar att prata om det just då utan att bryta ihop.

Maria.

Vad fint du skriver om ditt barn som du miste. Jag får tårar i ögonen.Och jag ska inte säga att jag förstår,för det gör jag ju inte. Bara att det måste vara en hemsk känsla att förlora ett barn. Jag tycker absolut att du ska säga att du har tre barn. Två på jorden och ett i himlen,eller var du har placerat det. Lille Axel måste också räknas.Men förstår samtidigt att du inte orkar.

Du får förlåta om du tycker jag lägger mig i,men jag kan inte låta bli och jag känner så starkt för detta med barn som man mist.

Kram! Jag tänker på dej. Och jag är glad jag får ha dej som vän.

Hälsningar Margaretha.

Håller med ovanstående. Ni har ju faktiskt tre barn.

Mina barns kusin fick ju heller aldrig ta sitt första andetag, hon somnade in i magen i v. 38. Men hon finns alltid med oss. På hennes ettårsdag samlades vi vid graven, pojkarna hade med sig en nalle som de satte där..

Jag gav familjen en gåva, med samtliga familjemedlemmars namn och självklart fanns hon med.

Alla tänker ju så klart olika, men för mig hade det varit självklart att räkna alla mina barn.

Beklagar verkligen att ni fått gå ignom det här hemska.

Kram!