För min del hände det i oktober, jag fick ett missfall och det fick bägaren att rinna över. Har ju många missfall i bagaget och när läkaren på återbesöket frågade om jag inte hade blivit erbjuden kurator de gångerna fick jag ju säga som det var, att nej aldrig. Inte ens när vi förlorade Axel eller när vi fick beskedet att Loves tvilling hade dött i magen. Något som hon tyckte var väldigt konstigt med tanke på att de alltid ska erbjuda det, framför allt viktigt när man förlorat sent.n

Så när jag fick frågan så tackade jag ja. 

Kände att det var nog en bra idé eftersom jag inte kände igen mig själv längre. Var nog ingen rolig person att leva med då heller, varken för Jens eller barnen. 

Första besöket bröt jag ihop typ lika fort som vi satte oss ner. Jag som har otroligt svårt att öppna upp mig och låta känslor komma ut, lät helt plötsligt den där spärren att öppna upp. 

Och kuratorn gjorde ju samma bedömning som mig själv att jag stoppat in för mycket, att försöka hålla sig stark fast man egentligen bara ville bryta ihop, om och om igen. Det där med att svara att det är bra när någon frågar, bara för att slippa frågor och kanske kanske att man skulle råka lossa på den där spärren lite. 

Första besöket bestod mest av gråt, stackars kurator. Men allt som hänt genom åren, inte bara missfallen utan morfars och farmors bortgång, att se andra må dåligt, pappas stroke osv osv. Listan kan göras lång. Allt kom liksom upp till ytan. 

Det har blivit ett gäng besök nu, kuratorn är toppen uppe på Kvinnokliniken. 

Många insikter har kommit från också, bla mina höga krav på mig själv. Att jag måste släppa efter och försöka få ner stressnivån, lättare sagt än gjort. Och varje gång har jag fått uppgifter att försöka ta mig igenom. Varit en tuff period, framför allt vid starten med tanke på allt som kom upp. Jag har fortfarande mycket att jobba på men bagaget har lättat lite.  

Vet att en del reagerade på att jag de sista månaderna förra året var lite instängd och inte speciellt pratglad. Höll mig gärna undan från folk om det gick. Men det fanns som sagt en anledning. Jag behövde ha min energi och mina tankar för mig själv. Att jag inte orkade svara på en massa frågor, inte ens hur jag mådde... 

Nu arbetar jag på att ta mig uppåt, att släppa pressen på mig själv. Att strunta i vad andra tycker, att jag måste blunda för masten ibland för att jag inte ska spinns igång igen och lära mig att ta pauser där jag får vara själv. 

Mycket att jobba på efter alla dessa år, kom ju fram till att det hängt med sen skolåldern, så det kommer ta tid men förhoppningsvis blir det bättre i sakta takt.