Ja nu är det dags att ta tag i det där nya livet...igen... 
Men nu måste det till en ändring, så är det bara! 
Vägde mig ju på efterkontrollen och jag vägde mig idag.. Har gått upp sen dess, får väl skylla på julen eller nåt. 
Vägde ju liksom för mycket redan från start så det är ju inte till det bättre direkt. 
Har sån jädra dålig självdisiplin bara. Vet att jag kommer ge upp många gånger, se bara hur det gått de tidigare gångerna som jag satt gång med "det nya livet". Det börjar bra och sen går det rätt åt helsicke! 
Vet att jag behöver mycket peppning och stöd, nån som drar igång mig, nån som kämpar med mig... 

Än så länge ska jag ju egentligen ta det lugnt med tanke på mina värden men jag vet inte om jag vill vänta tills de är okej, för jag har en känsla av att det kommer att dröja.. Nog för att det inte behövs mycket för att man ska bli helt slut, räcker med att hålla på med tvätten eller ta sig från nedervåningen till övervåningen ibland.. Men värdena kan väl inte hålla sig dåliga för all framtid. Om de bara kunde komma fram till varför de är så dåliga. Nog för att de är bättre nu än under graviditeten och dagarna efter förlossningen. 

Innan Elsa gick jag ned ett antal kg, enbart via att äta som jag ska, är rätt dålig på att äta de mål man ska om dagen och att röra mig lite mera än vad jag brukar. Men det känns som att det behöver ske en mer drastiskt förändring för att jag ska se nån skillnad, att det ska få mig att vilja ännu mera.. Om ni förstår vad jag menar.. 
Att bli ännu mera peppad av att gå ned i vikt, att ändra mitt jag.. Känna att jag trivs med mig själv, möjligen att mitt självförtroende kan bli bättre. 
Till en början får det bli att träna hemma. Ta sig iväg till gymmet tar emot, även om det bla är till för det jag ska göra. Men att se alla andra som är som stickor där träna gör att man bara mår dåligt, eller läs jag... 
Självförtroendet är för lågt nere botten för att jag ska ta mig mod till att åka dit... Nån gång kanske.. 

 

Dags att starta denna resa.