Ja i onsdags hade jag ju ett bm-besök inbokat. 
Man kan ju inte säga att jag mår så jättebra, det har liksom inte blivit bättre. 
Togs prover osv som vanligt och en orsak till min trötthet osv hittades nog. 
Järnvärdet låg bara på 98, så det blev att ta blodprov i armen också för att se vad det visade.
In till bm och det blev de vanliga kontrollerna. Blev ju en hel del prat om hur jag mår osv också och vad vi ev kunde göra för att få det att bli bättre. Fortsätta äta mina vitaminer, bra om man kan behålla dem också, och att jag skulle försöka hitta nåt som jag är sugen på som jag kan mata i mig?!
Om man inte har nån matlust överhuvudtaget och inte kan behålla det lilla man försöker stoppa i sig vare sig man är sugen eller inte, så är det inte så lätt.

Blodtryckete var okej, sf-måttet slutade på 37 cm så den hade "bara" växt 1 cm på två veckor denna gång. 
Sen kom vi ju till det med hjärtljuden, hittades snabbt men det slog också väldigt snabbt. 187 slag per minut mätte den upp. Vilket inte bm var så jättenöjd med såklart. Så det fick bli att känna på magen och lite så och sen ta och mäta hjärtljuden igen men de var lika höga. 
Ut för att ta blodprovet som skulle till labb och sen sitta och vänta på provresultatet och bm skulle ringa förlossningen. En ny koll av hjärtljuden igen innan vi lämnade barnmorskan men det låg lika högt då också. 
Så en tid till förlossningen fick vi för att kolla upp det. 
Och blodprovet som togs visade att järnvärdet inte var bra på nåt håll. 

Hem för att hämta Lucas som hade varit med pappa här under tiden som vi var hos bm och sen hann de fixa lite innan vi begav oss iväg. Lämnade av Elsa och Lucas hos farmor och Lisa, Liam ville åka hem efter skolan istället. 

Fick bli att åka rullstol från entren upp till förlossningen, kroppen orkar helt enkelt inte. 
Väl där fick vi ett rum och ctg kopplades på. Då hade hjärtljuden lugnat ned sig och låg på det vanliga som det brukar göra. Sammandragningar såg de ju också att jag hade. 
Låg en timme med ctg och allt såg finfint ut hela tiden. Lite prover togs och läkaren var inne och undersökte ordentligt. Ultraljud och h*n ligger fortfarande med huvudet neråt och tappen är stängd och 2 cm lång men jag har börjat öppna mig innanför den. 
Provresultaten hade inte kommit ännu så det blev att vänta ytterligare över en timme, skiftbyte också så den andra läkaren fick ta beslut om vad som skulle göras osv. Min första tanke var att det skulle vara den enda läkaren som jag inte ville ha som skulle komma in. 
Och mycket riktigt, nog var det han alltid. Men denna gång var han ju ialla fall trevlig. 

Fanns inte så mycket de kunde göra. Urinprovet visade ju att jag hade massor av kretoner, dvs att kroppen har dåligt med näring och vätska men blodprovet hade inte visat lika illa som det så inget dropp. 
Det enda som kunde få mig att må bra igen skulle vara en förlossning och ja, den får vi ju vänta på såklart. 
Men han skrev ut lite nya mediciner och så tog vi upp det här med järnet och han skulle skriva ut en järnspruta som jag fick ta ut på apoteket och sen åka till vc och ta den. 

Vi fick åka därifrån och åkte och tog ut medicinerna. På väg hemåt så ringde mobilen och då var det från förlossningen och de undrade var vi hade tagit vägen. Sa som det var att läkaren hade sagt åt oss att åka hem. 
Då hade han ändrat så att jag skulle få järndropp uppe på förlossningen istället, så det var bara att åka tillbaka. 
Det kopplades på rätt fort när vi kom dit och det skulle ta en timme ungefär. Och det knallade på rätt fort. Hamnade i ett förlossningsrum denna gång och det gjorde ju inte längtan mindre till att få ligga där. Klart man inte längtar efter det onda men det andra såklart :) 
Och vi hörde andra föda om inte annat, tror de hördes på hela förlossningsavdelningen. 
Några små dagsgamla bebisar såg vi också. 

Äntligen blev vi klara och kunde rulla hemåt. Hämta upp barnen på Erikstad och sen köpa hem lite mat i Åtvid, vilket höll på att inte gå eftersom klockan var närmare 21.30 och det mesta var stängt. Men en pizzeria var öppen och vi fick lite extra mat med oss hem som andra hade beställt men inte hämtat och han ville bli av med det. 
Mat i magarna, ja på de andra i familjen, och sen var det bara att stupa i säng. 

 

Så ja, nu är det bara och vänta och se om järndroppet gör nån nytta. En påse med sånt dropp är som att äta järntabletter i tre månader så nån skillnad måste det väl bli. 
Kände mig lite klarare i knoppen när jag vaknade igår ialla fall.