Han kan reta gallfeber på mig ibland.
Men han finns alltid där, trots alla motgångar som vi har gått igenom. Han är den som håller mig uppe, utan honom skulle jag definitivt vara nere på botten. Hans positiva tänkande kan ibland driva mig till vansinne, framför allt när jag absolut inte känner så :) Men det är väl tur att nån av oss försöker att vara positiv för det mesta ;) Så kanske det jämnar ut sig.

Vårt förhållande började, eller ja nästan, med motgångar. När vi hade varit tillsammans i 7 mån så upptäckte vi att jag var gravid när mamma och jag var på vc då jag inte hade mått bra. Lite turbulent men vi valde att behålla såklart, nåt annat alternativ fanns inte. Några veckor senare vaknar jag med magsmärtor och blödningar. Dan därpå fíck jag och mamma åka in till sjukhuset och jag blev inlagd för skrapning då missfall konstaterades.
Sen var det en berg-o-dalbana känslomässigt för min del. Strax efter det så flyttade vi ihop, 7 september gick flyttlasset. 

Och ja sen dess har vi hunnit med en hel del. flyttat ytterligare två gånger, till Giltebo där vi bodde i några år och sen hit. Och nu har jag inga planer på att flytta även om ett lite större hus vore att önska.
Vi har, tyvärr, fått gå igenom 5 missfall till varav ett sent i v.18. Jag har nog aldrig mått så dåligt. Och det har tagit lång tid att komma vidare, jag har fortfarande inte nu ca 1,5 år sen kommit igenom det helt. Undrar om man någonsin gör det, jag tror inte det. Axel kommer ju alltid att fattas oss.

Två underbara grabbar har vi fått som vi älskar över allt annat. Att få Liam när jag var 19 är inget jag har ångrat, inte för en enda sekund. Och när Lucas äntligen flyttade in så var det en sån stor glädje.
Det är helt otroligt att man kan känna sån kärlek till någon/några som till sina barn.

Det är så mycket som har hänt oss genom åren att jag skulle få skriva i evigheter för att få ihop det till nåt vettigt som ni förstår :)
Men motgångarna har gjort oss starkare. Att veta att han finns där oavsett vad för mig.

Han är inte som alla andra och ja, många har svårt att ta det. Men då får det vara så, vi tvingar ingen att umgås med oss. Hans medicinering har gjort viss skillnad och det är ett val han själv har tagit. Och ja, hade han fått den tidigare så hade det gjort stor skillnad med mycket. Fast å andra sidan så hade vi kanske inte träffats då?
Man vet ju aldrig.

Att han står ut med mig under mina känsloturer, som har varit mååånga på sistone, är för mig en gåta. Men jag är glad att han gör det.

Jens!
Jag älskar dig!